teamdjarfur

Ja som vanligt springer klockan alltid iväg, det innebär att jag åker till mina hästar ungefär 22.00 på kvällarna
för mig är det inget konstigt, det som gör mest ont är att till Djarfur känns det som att man inte får åka till vilken tid som hellst, så jag bestämde mig för att åka ner till Jötunn och Halleggur för att bekanta mig ett steg närmare.

Jag tycker att det är viktigt att bekanta sig i lungn takt och läsa av dem som individer då får man ett bättre ledarskap i slutänden. Jag hämtade upp min far på vägen så han var med ner till killarna, han sa så här.

Ja du kölla jag tycker att dessa islänningar är ärliga och riktiga hästar, till och med jag vågar stå här helt orädd,
och det är hingstar båda två, helt otroligt tyckte han.Jag har insett att dessa hästar har stor healing förmåga de har
kunskapen till att läka rädsla hos personer jag tänker på att L-E var rädd för hästar när jag köpte Djarfur.
Min far har varit livrädd för hästar min fotograf var rädd många fler har jag också stött på, men det har slutat med att ingen är rädd tvärsom.

Det tycker jag är fantastiskt och med tanke på att i detta fall är det övervägande män, inte konstigt hästen framkallar mannens rädsla, det tror jag beror på att hästen berör deras inre och de ser sin sårbarhet det kan vara skrämmande, inte enbart detta det kan bero på många andra aspekter.

Det som är det viktigaste är att människorna tillåter sig själv att läkas. Jag själv kan bara säga att mina hästar
det är för mig eviga vänner som gör allt för mig och oss ikring dem, jag tänker tillbaka på min och Djarfurs resa till idag det har varit tårar som berott på okunskap, som jag lät mig manipuleras till kunskap som jag ägde plockades inte fram förrän jag insåg. Däremot blir man alldrig fullärd utan behöver fortbildning hela tiden hela livet. Tack för den insikten det innebär att jag kommer att utvecklas som människa och som ryttare.

Den största delen av Djarfur och min resa har varit en enda kravlös väg, han öppnade mina sista spärrar tack Djarfur. Igår kväll när jag ock min far står nere i hagen så blir jag glad över att han säger lika som mig nästan taget ur munnen och det är, den där indian hästen han behöver du jobba lite mer med mer än med de andra.

tänk så rätt det var för det har jag kommit fram till, jojje som han kallas han har haft en svår uppväxt genom att han är för tidigt född, han skulle inte ha överlevt igentligen. Det säger ju allt för trots det är han vid liv och kommer att bli så fin tänk vilka gångarter han har, man kan inte klaga han är en sådan individ att han kommer att borra sig in i hjätrtat och där kommer han att stanna. Han är lite nervös utav sig men det blir bättre för var dag.

Han har varit låg i rang och fått slagits för sin mat, i örebro där dom var inhyrda hade dom inte det bra och tjejen som ägde stället har nog inte varit allt för snälla med dem, hellst vill jag inte uttala mig om henne för jag har inga ord som passar mer än det är synd att hon inte har ögon att se med.

I alla fall så ska det bli en rolig början,
bara vi får till det med stall och rundkorall m.m.

Himmlen pratade igår kväll den var så vacker, jag tänkte vad lycklig jag är som får se det här, jag tänker då på min far som mist sin syn och blivit av med halva livet ja då kan man inte klaga tänker jag.
Det man funderar på är hur upprätthåller man en livskvalite för honom, jag vet att det räcker med att hämta honom och åka en tur eller låta han följa med till hästarna så att han får lära sig använda sinnen som finns men inte används . Jag förstår idag att arvet att kunna kommunicera med djuren har jag fått utav honom och min gammelfarmor. Det är jag oerhört tacksam för TACK!!!

Nu ska jag försöka vila några minuter med tanke på att jag inte sovit en blund i natt idag ska jag börja ta itu med mitt nybygge på stall, som jag delar med Erika en sann vän. Kanske man skall anlita fler för jag vet att sanna vänner finns där ute det skall  dom veta att jag vet.

KRAM

erfarenheter med och spegla sig i. Det finns inga skyldigheter endast rättigheter.

---

Ja var börjar man , den senaste tiden har varit omtumlande. Jag har fått min undersköterske examen, tänk vad ett år går fort ,och tänk vad livet förändras man ser det med andra ögon. Jag inser att jag är lyckligt lottad över att jag funnit mina sanna vänner dom är väldigt få, men dom är sanna. många dagar är tunga så tunga att man tror inte man skall ta sig upp kroppen värker inombords och det enda man vill är att människor ser och accepterar att man kan må dåligt, jag ger mig själv en eloge över att jag är en överlevare jag tror på livet och att det skall levas. Hur ont det än gör.

Det är många saker som gör att man kan må dåligt kan ta som exempel, jag skall åter igen flytta min häst från nuvarande stall pga att jag står för min åsikt jag vågar stå emot, vågar inse fakta och sanningen har i min utbildning fått betyget MVG genom att jag är den jag är dom kan inte ha fel, mina lärare såg mig men jag undrar om dessa andra människor gör det, det dom ser är min sturka och det skrämmer och gör så ont i dem, jag kan bara säga till dessa människor att enda sättet är att våga se sig själv. Men dom vågar inte det, jag ska säga att jag vågar se mig själv.

Det jag vet idag är att det kan vara smärtsamt att inse sin styrka, samtidigt är det något jag alldrig skulle byta bort, min farfar John har varit borta några år, men han finns vid min sida varje dag kan bara säga farfar jag saknar dig här på jorden, men det är skönt att du finns hos mig du betyder så mycket för mig, tack för all din vägledning den vill jag inte vara utan.

Åter till min flytt med Djarfur han får stå ut med mycket, men han förstår han är en klok herre, jag har nu fått tag på en gammal ladugård som skall byggas om till tillfälligt stall där Marine och Djarfur skall bo tills Erika och Anders stall blir klart, kan bara säga att finns det änglar på jorden så är dessa två människor änglar . För mig som varit på vift ett par år med min häst så är detta som att komma till himlariket fast här och nu jag hoppas att detta blir sista flytten, jag hoppas att  våran vänskap  och vårat gemensamma intresse skall ge ett livslångt vänskap.

Det som är så fantastiskt är att man kan ha so roligt ihop , istället för som många andra gör dom gör det så krångligt och besvärligt helt i onödan. I helgen som varit så har jag mått så fantastiskt dåligt så idag när jag skriver detta så är jag så glad över att jag mår bättre och att solen lyser, det måste betyda att en ny början är på väg. Kan bara se det så jag är luckligt lottad över min nya häst Jojje och våran gemensamma häst Hagge.

Dessa herrar är så roliga dom är bröder men så olika som individer inte konstigt man är olika.
Det ska bli så roligt att se deras utveckling, dom har så fina rörelser vilken trav och tölten, ja vad säger man dom är bara två år! Hur ser det ut om två år? Ja jag vet att det är fina hästar vi köpt ångrar inte någonting, hoppas på lite bilder snart men det är jag inte heller orolig för därför att jag har proffs som fixar det.

Måste tala om att jag och Djarfur tävlat våran första tävling och fått våran första rosett men inte den sista, det är bara början, ja den hästen är för mig en gudagåva. Han kommer alldrig att lämna mig och jag kommer alldrig att lämna honom han är min vän för livet och han tillför något till alla runt honom en gammal vis själ är han.