teamdjarfur

HEJ!!

Nu var det längesen jag skrev, så det är bara att börja i nått hörn.
Jag börjar med sportlovsveckan som blev allt annat än jag tänkt,
men vad är det inte som blir så, men man ska inte klaga så länge
det känns bra i själen, vad har hänt!? Det har blivit en hel del jobb
Jag har hunnit med fotografering där fotografen var Göran en upplevelse
med tanke på att ,jag fick plocka fram urkvinnan i mig själv, det var ett
måste för att kunna stå emot den vinden som gick rakt igenom märg och ben.

Men det var det värt ! när man ser korten så är jag nöjd,
 som jag också hoppas domsom ser korten också tycker.
För mig så säger korten mycket om mig och det talande kortet
är magi för mig. Djarfur han står dä när man kommer och vad kan vara
bättre när man känner sig stressad, än att komma till honom och titta djupt
i hans ögon och känna hur han bara plockar bort stressen i min kropp, han är så klok 
våran Djarfur han öppnar så mycket starka känslor pusselbiten ramlar på plats när man 
umgås med honom.

I går kväll så var jag och min vän Britta ute på en snabb promenad i  min hemby där
 hon fortfarande bor (VÄSTGÄRDE ),jag flyttade där ifrån fysiskt när jag var 14 år om jag inte minns fel
i och med det så ja egentligen så vet jag inte varför vi kom ifrån varanndra? Nått tonårstok
har jag relaterat det till men jag tror att vi gjorde en personlighets resa på den tiden,
samtidigt som jag stängde av livet och blev bitter jag ville inte flytta, så psykiskt och själsligt har jag
alldrig flyttat från min hemby, det som känns bra i dag är att jag kan acceptera att jag känner som jag gör.

Vi får se vad som händer, man vet alldrig jag tror att jag en dag kommer att flytta tillbaka ?I alla fall
så är jag oerhört tacksam att våra vägar möttes återigen, nån stans inom mig så har jag vetat att vi skulle mötas återigen och är som sagt väldigt glad för det för återigen har en pusselbit ramlat på plats.

Britta undrar om tidigare liv, ja och när jag sitter här och skriver så kommer det till mig att vi varit, syskon på
indianernas tid varav att hästarna skulle komma att sammanföra oss ytterligare en bit närmare minnena,
nu är det så att jag fryser i själen, vi separerades redan på den tiden varav att våran separation blev även i detta liv. Det som var möjligt i detta liv var att vi kunde påverka det.Ja vad säger man det är nog denna känsla av att sakna en syster som jag kännt i så många år en sann kravlös syster känsla, en sak till vi tänker lika lever för samma vision. Jag är så  lycklig över att få gå igenom detta vilken resa.

Ja man ser det klara vi återförenades och denna gång är karmat från förr brutet vi väde det till
det positiva vi hade ett aktivt val. Därför så var det som det var och blev som det blev själva livet.
Sanna vänner är inte många men Britta är min vän det går inte i ord beskrivas det bara känns.

Så det är bara att följa livets flöde att leva, faktiskt härligt om man ser sina möjligheter och är sig själv.

MIA